Soulmate

Jag träffade precis ett sådant där syskon man inte vetat om att man har. Jag kallar det syskon för jag vet inte vad jag annars ska kalla det. Själsfrände skulle nog också kunna vara ett bra ord.

Hon var sjuttiosex år och har levt ett liv som är så olikt mitt. Ändå kunde vi prata om så mycket. Helt olika intressen men samtidigt någon slags förståelse för varandra. Jag kände igen drivet, den där ambitionen. Hon tog studenten på femtiotalet och det var det inte många tjejer som gjorde då. Som åttaåring kom hon till Sverige från Finland och hade mist många nära och kära. Jag skulle tro att det var där hon fick styrkan ifrån. Styrkan att göra något utav livet och skaffa sig en utbildning trots att hon var kvinna. Samtidigt blir jag helt fascinerad över att människor orkar gå vidare efter en förlust. Det är ett verkligt under.

Jag hoppas att jag, i framtiden när det behövs, kommer ha den styrkan att inte tyna bort och försvinna när allt kollapsar. För förr eller senare kommer man få uppleva förlust.

Jag älskar verkligen att möta sådana människor som man bara klickar med och trivs med.

För att citera denna underbara kvinna:


                                  ”Det du en gång lärt dig kan ingen ta ifrån dig”