Mitt utlopp för denna sida hos mig yttrades i hur jag åt clementiner.
Jag liksom öppnade varje klyfta, tryckte lite på undersidan (mycket avancerad teknik som utformats under många år) och åt varje liten vätskefylld cell för sig.
Nu var det ju inte direkt detta sättet att äta clementin på som gjorde det creapy utan det var vad jag föreställde mig.
Jag tänkte nämligen att jag åt en stad och att frukt-cell-grejerna var människor, eller ja, levande varelser. Så jag föreställde mig hur de skrek och att jag splittrade familjer. Typ som Stitch i "Lilo och Stitch".
Fruktansvärt, verkligen fruktansvärt. Låter helt sjukt när jag skriver det.
Men jag växte ifrån det och nu när jag äter clementiner (fortfarande denna skalning- och tryckprocess) tänker jag mig att det känns som när Sid, i första Ice Age, äter en kotte. Tycker det ser fantastiskt ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar