Korridoren

I den här staden finns det typ ett gymnasium. (Och ett till som är något slags.... gymnasium..)

Det betyder att du känner igen alla. ALLA. Och Alla känner igen dig.

Man stöter jämt på gamla klasskompisar i korridorerna och då uppstår det. Korridors-vi-brukade-känna-varandra-men-nu-har-jag-gått-vidare-blicken. Tycker verkligen det är jättejobbigt och superawkward!

Ska man säga hej till personen man var hemma hos jämt i som 10-åring?

Människor man spenderat nästan varje dag ihop med i sex år går man bara förbi.

Så konstig situation!

Det finns i alla fall olika sätt att hantera detta på.

Jag brukar köra på:

Oj, ett sms!

Herregud vad fint det är ute nu när det är monligt och alla träd är spritt språngande näck, måste titta ut genom fönstret. 

Å nej, lång korridor. *går 20 meter med blicken neråt* tittar upp precis när man går förbi och så kommer ett konstigt ljud nerifrån strupen som ska betyda "hej" eller "tja". Eller så ger man bara ett konstigt leende med crazy eyes.

Pratar med kompisen bredvid om ett väldigt spännande ämne. Så jag har ju såklart inte koll på den gamla bekanta som går förbi!

Springer rakt förbi.

Eller så gör jag såhär.