Soffan

För åtta veckor sedan köpte mamma en ny soffa. Det har vi längtat efter rätt länge nu och äntligen skulle det bli av.

Så vi har gått och längtat och längtat hela sommaren. Eller...jag hade varken sett eller suttit i den men beskrivningen lät bra.

"Varmt brun, med mönstrat ryggstöd. Skitstor, djup och asskön."

Förra veckan hände det som vi väntat på. Soffan kom.

Jag var inte hemma just då, vilket grämer mig nu.

Jag kom hem senare på kvällen och mamma tittade uppgivet på mig och säger: De var här med soffan.

Konstigt tyckte jag för här står ju fortfarande den gamla soffan...

"Men de fick inte upp den så de åkte iväg med den."

VAAA?!?!?!


Ja, för det var så att vår trappa var för liten. Och de har ju 30 års erfarenhet faktiskt, sade de med irriterade röster.


Vi kände oss mycket nedbrutna. Vi hade blivit dragna vid näsan, stupat framför mållinjen, sålt kon och allt det där.

Butiksägaren var inte glad. Specialbeställt med det tyget mamma ville ha. Vad skulle man göra med soffan nu liksom. Men de hade något liknande sade han, för det var ju synd om oss också.

Vi åkte dit för att förhoppningsvis hitta något annat. Först visade mamma den soffan vi skulle ha haft.

Och herregud vad skön den var!!! Jag ville aldrig resa på mig igen! Det var ren perfektion. Så vi gick med bestämda steg bort till kassan, sköt fram våra hakor och sade kaxigt: Vi vill prova en gång själva!

Butiksägaren såg något road ut och sade att det hade han nog också velat göra om han varit i vår sits.

Sagt och gjort åkte mamma dit nästa dag med en kärra.

Vi var mycket nervösa. Det var ju mest vår stolthet som skulle skadas om vi inte skulle lyckades. Det var otänkbart att tänka sig att vi skulle få åka tillbaka med soffan med svansen mellan benen och erkänna oss besegrade.

Några envisa och starka karlar hade vi skaffat oss till hjälp.

Vi provade allt. ALLT. Men det såg lönlöst ut. Tog det inte i på sidan tog det i i taket, och tvärtom. Det var oerhört svettigt och frustrationen och besvikelsen kändes i hjärtat.

Vi stod och tittade på den eländigt stora biten av soffan och bara tänkte: Det kan ju inte vara omöjligt!

Ett försök till bestämde vi. En sista grej som kunde göras av att ta bort räcket, men det verkade som att det inte skulle spela någon roll för det var aldrig räcket som var i vägen.

Men. MEN!

Om räcket symboliserade den sista utvägen och gjorde alla lite mer skärpta eller om det faktiskt gav de sista två centimetrarna som behövdes är osäkert, troligtvis var det en kombination, som gjorde att det tillslut faktiskt gick! Det gick! Vi gjorde det!

Mamma dansade  och tjoade och ringde nöjt till affären som också blev mycket glada (och imponerade såklart).

Vad har vi lärt oss av det här då?

1. Ge aldrig upp.

2. Envishet är en bra egenskap.

3. Yrkesmänniskor har inte alltid rätt!

4. Ett uns kaxighet ska alla ha!