USA vs Sverige

Nu är jag hemma efter två mycket intensiva veckor i New Jersey/ New York City.

Det har varit roligt, intressant, läraorikt, jobbigt, underbart, påfrestande och underbart.

Att få höra "Jag älskar dig så mycket" från en underskön tioåring tio gånger per dag har definitivt varit stärkande för självkänslan! Och nästan varje kväll låg vi i hans säng och tittade på Fullt hus och Nanny tills vi somnade.

Jag tänkte göra ett annat inlägg om vad jag och min andra brorsa hade för oss när vi åkte in till Staden, för nu tänkte jag ta upp något mycket viktigare.



Tamponger.



Amerikanska tamponger.



För jag fick ju såklart min blodiga äckel-vecka under tiden. Vilket jag faktiskt borde kunnat räkna ut och tagit med mig eget, men nej. Så planerad är jag icke.

Så jag fick skiten och får akut fråga styvmorsan om hon kan erbjuda mig något skydd.

Det fanns en tampong kvar.

Which is totally fine eftersom jag nu är så vuxen att jag kan använda sådana. Yay.

Så öppnar jag paketet.

Jag har sett dem på TV och alltid undrat varför de amerikanska är tre gånger större än de svenska.

Anledningen är för att de har konstruerat någon slags katapult. (!)

Så att man kan skjuta in torpeden?

Jag aldrig sett något läskigare.

Trycker upp skiten. En tampong plus en kartongrulle. (Kartong!?) Sedan trycker man på en annan grej och tampongskiten skjuts iväg och så tar man ut kartongen.

Så sjukt onödigt!

Och inte miljövänligt!

Köpte ett eget paket (för det finns inte vanliga tamponger!?) och de var i plast.

Så man använder en, sedan slänger man den. Onödiiigt!

Och i min jakt efter något normalt fann jag att vissa hade doft.

Varför i HELA VÄRLDEN skulle en tampong behöva lukta gott!?

De sitter I kroppen!

Bindor, visst jag kan förstå funktionen.

Men en tampong? Kom igen!

Yogexatesomoget

yogexatesomoget

Vet ni vad det betyder?

Jag älskar dig så mycket.

Men min lillebror har bara hört hur det låter och det var så han tyckte att det stavades.

På sin fåniga amerikanska brytning säger han det till mig när vi säger hej då på skype.

Yogexatesomoget.

Och jag får krama och pussa på honom imorgon!!! 

Lily Allen

It's not fair.
I think you're really mean
I think you're really mean
I think you're really mean

It's not fair
And it's really not okay
It's really not okay
It's really not okay

You're suppose to care
All you do is take
Yeah all you do is take

Vi badar våra pipper hoho jaja!

Jag känner mig för tillfället som den äckligaste och osexigaste människan i världen. 

Jag har fått löss.

Ja, LÖSS. 

Ni vet det där man får när man går i ettan och hela klassen får det samtidigt?

Sådana, ja. 

Jag hittade dem i min kompis huvud förra veckan. Självklart hann de smita över till mig.

Äckliga kräk.

Nu kan man ju fråga sig varför jag delar med mig av detta här. På internet. Offentligt.

Jo, för att alla som rört mig den senaste veckan ska kolla sig!

Har man något smittsamt ska man säga det tycker jag. Vem bryr sig. Ni får väl tycka att jag är ofräsch då, men det tycker ju även jag.

Kamma igenom era små fina huvuden direkt när ni läst detta. 

För vare sig ni har det eller inte så kommer det ju klia som satan över hela kroppen på er efter att ha läst detta, så lika bra att kolla. 

Sedan är det mycket givande för en vänskapsrelation att titta i varandras hår efter löss, ska ni veta. 

Man ska dela sitt äckel med varandra!

Man får leka Madicken och försöka se på det positivt. 

(Känns otroligt tillfredställande att veta att jag dödar både lusföräldrar och lusbarn just i detta nu. De springer säkert runt i total panik och säger adjö till varandra med flämtande andetag.)

MOHAHAHHAHAHAHHAAAAAAAAAAAAA

Mia

Det här är bra skit!


Om filmen om hennes liv:
"Hur jag alltid tar rätt beslut i rätt tid. Hur jag reser mig upp och säger ifrån när ingen annan vågar. När det inte känns bra. "Nej", säger jag. Eller "No", för det kan ju hända att det blir så fruktansvärt bra att det blir översatt."

"Du duger som du är, skulle jag säga till min lilla dotter där hon står bakom mig och tittar i spegeln när jag sminkar mig med Exakt rätt nyans på täck-krämen innan ett viktigt möte. Och min lilla dotter skulle titta mig i ögonen och tro på vad jag säger."

Night and day

Japp, det där är samma person. Bara vid olika tidpunkter.

Fullmåne

Ikväll är det Party!

Hoppas jag inte har en sådan där dag då jag absolut inte kan röra mig naturligt och snyggt till musik.

Donut

Nu har jag lyckats göra en liite för perfekt donut känner jag.

Jag är den

Jag är den.

Den som skulle bort från den här stan så fort som möjligt. 

Den som bestämmer sig för något, gör det och bevisar att det var helt rätt.

Den som flög själv till pappa som tioåring och som självklart skulle leva upp till detta och flytta utomlands så fort chansen kom. 

Den som självklart kommer få jobb så fort jag söker, trots kufigt CV.

Den som...

Men nu har jag insett att för att jag ska komma bort från den här stan så är det Jag som måste fixa det. 

Jag har nog tänkt att det bara kommer hända. Helt naturligt liksom. 

Och för att kunna bestämma mig för något måste jag hitta det där att bestämma mig för. 

För att flytta utomlands behöver man faktiskt ta sig i kragen och få det gjort. 

Och man får faktiskt inte självklart de jobb man söker. 

Vill jag ha något gjort får jag se till att göra det.

If

Idag började jag dagen supertidigt. Gick upp och var otroligt utvilad. Tittade på soluppgången.
Hånglade upp någon snygging som råkade befinna sig i mitt rum.

Sedan åt vi frukost och skrattade konstant och jag hade inga problem med att titta honom i ögonen.

Snyggingen är en blandning mellan dessa två:

Hela familjen, inklusive de ickesvenska, kommer förbi och var lika roliga de.

Alla duschade i varmvatten och såg fantastiska ut efteråt. Mitt hår lockade sig naturligt. Hela sminkproceduren gick jättesmidigt. Framförallt för att min hy denna dag var helt ren och jämn så jag slapp kleta på något gegg.

Härnäst är det dags att åka och repa med min musikalensemble. Det är premiär i kväll och allt sitter som en smäck. Repliker, dans och sång. Och i dag låter min röst fantastisk. Klangen är så där bra som den bara är vissa dagar. Och jag är jättevig.

När vi repat i ett par timmar är vi klara och går och äter lunch tillsammans. Högljutt och svingott. Nu dyker snyggingen upp igen så att jag kan hångla upp honom i smyg någonstans.

Åker hem och tar på mig pyjamasen och tittar på några avsnitt av en rolig serie.

Helt plötsligt befinner jag mig i Stockholm och börjar göra i ordning mig inför showen. Lyssnar på 50-talsmusik och skämtar med alla andra som sitter och sminkar sig. Vi kramas och är sjukt peppade.

Och så är det dags. Showen sätter igång och vi är bäst. Bäst, bäst, bäst. Den är underhållande, sorglig, politisk, fantastisk och oförglömlig. Alla som sett den blir helt förändrade och hjälper oss att förändra världen.

Efteråt får vi blommor och hinner prata med alla i publiken, trots att de var över tusen. Återigen är det dags för mat. Alla serverar sig själva och ingen känner sig förbisedd.

Återigen dags för lite hångel.

Kvällen avslutas med dans. På ett tak.

Japp. Så skulle min drömdag vara.

Sugeeeen!

Jag vill ha.....



....lussekatter!



NUUUU!

Ett år

För ett år sedan hade jag gått lite mer än en månad på mitt sista år i gymnasiet.

Jag hade precis kommit igenom den jobbigaste sommaren jag haft och var otroligt lättad över att hösten börjat.

Vackra, underbara, schemalagda höst.

Under sommaren hade jag lyssnat om och om igen på Veronica Maggio, Oskar Linnros och Daniel Adams Ray.

Jag började läsa fina bloggar och det gick inte en dag utan att jag tänkte på den där grabben.

Det gjorde så ont.

Nu förstår jag att det var för att det var första gången.

Första gången någon lagt märke mig. Men även första gången någon valt bort mig.

Jag åkte till Tyskland med mina bästa vänner och sade att "Nu kommer jag prata om det här då och då för det svider fortfarande". Trots att det gått flera månader och jag så gärna ville verka oberörd.

För ett år sedan var det några veckor sedan jag på en impuls hamnat i P3. Så töntig grej egentligen. Fredagsflörten. Inte alls min grej.

Men det gjorde något med mig. Det spelade ingen som helst roll att jag inte blev "vald" för jag hade gjort någonting. Och jag hade varit mig själv och folk tyckte att jag var rolig.

Jag fanns och helt plötsligt tyckte jag om mig själv igen. Skitstövlar kommer och går men jag försvinner inte för det.

Sedan är det ju även så att de som är skitstövlar i mina ögon inte är det i någon annans. Det är okej det med.

För ett år sedan ungefär gick en kille på min skola bort.

Ofattbart.

För ett år sedan var jag helt övertygad om att jag absolut inte skulle sitta i min säng, i min stad, ett år framåt och skriva ett äckligt blödigt blogginlägg.

Men nu när jag sitter här så känns det inte så pjåkigt. För jag lär mig saker varje dag. Om mig själv, om världen, om mina vänner.

Det är lika viktigt som att gå i skolan och lära sig saker.

Det finns perioder i livet reserverade för sådana här perioder. Det här är bara min första.

Undrar vad jag säger om den här tiden ett år framåt.

Den här togs förra sommaren. Nu känner jag mig som jag ser ut på bilden. 

Men nu är det höst och då gör man sådant här!