När jag var liten hade jag blont hår ner till rumpan, älskade lila, rosa och spets. Något som nog min tuffa mamma var lite orolig för.
Men som tur var (för henne) så tog det inte överdrivet lång tid innan jag växte ifrån det.
Folk som kallade mig "lilla damen" eller "fröken" hamnade för evigt i go-to-hell-kategorin av mina bekanta, där tanter med parfym hamnade.
Jag älskade att sjunga i trappuppgången i vårt hus. Slutade dock tvärt med detta när grannen Rosa kom ut med en brödkavel och skällde på mig. Det var i alla fall så jag berättade det för Sandra.
Men på Lucia sket jag i det och knackade på varje dörr för att sjunga. Det jobbigaste var när jag råkat trycka på ljusknappen och blev tvungen att vänta tills ljuset släckts så att min luciakrona skulle lysa.
Att äta mat hos gammelmormor medan hon berättade hemskheter hon läst i tidningen var fantastiskt. Ännu bättre blev det när hon matade fåglarna med ost genom fönstret.
Att leka med grannungarna på somrarna var det roligaste som fanns. Helst långdragna lekar som röda vita rosen. Sedan ibland kände vi för att göra något busigt och smög över till, vad vi kallade, soptippen för att hoppa i stora jordhögar. Roligast var det när man blev tillsagd för då sprang man så fort man kunde därifrån med hjärtat i halsen.
Så kom inte och säg att stadsbarn inte är ute och härjar lika mycket som bonnungar!
Jag önskade mig alltid en stor sten som skulle stå i vardagsrummet så att jag kunde klättra på den. Att klättra var nämligen det bästa jag visste. Därför var resorna till västkusten det bästa på somrarna! Det och Liseberg var bäst.
Sedan älskade jag även att jula och stå på händer. Gjorde det jämt och ständigt. Har en film från mitt 6-årskalas där jag jular fram och tillbaka i vardagsrummet hela tiden. Har man inga syskon får man roa sig själv.
Japp, det var lite om hur jag var som barn! Antagligen precis som alla andra!
