Packa, säga hej då, pepp och ångest

Nu är jag nästan klar med allt packande. Bra gjort att packa allt dagen innan en flyttar...

Det är ju nämligen så att jag flyttar till ett internat på en folkhögskola i morgon. Närmare bestämt en bibelskola med lovsångsinriktning.

Är SÅ nervös! Och hatar att bestämma mig för vad jag ska ha på mig när jag ska börja en ny skola. Jag låtsas gärna att jag inte bryr mig ett skit vad folk tänker om mig eller får för första intryck men det stämmer inte alls överens med verkligeheten. För jag bryr mig jobbigt mycket. Jag har suttit jättelänge nu och funderat fram och tillbaka på om jag ska ha kjol och vara lite söt, ha höga jeans och se preppy ut eller ha mina slitna jeans och verka lite cool och tuff.

Det där var nog de tråkigaste och mest hjärndöda tre meningar jag någonsin skrivit. Inklusive dagböckerna man skrev i skolan om vad man gjort i helgen och stavade "och" som "ock".

Byter ämne.

De senaste dagarna har gått åt till att säga hej då till mina fina fina vänner, vilka jag kommer sakna ofantligt mycket. Dock finns det en jag kommer sakna mer och som jag egentligen tycker ska flytta med mig.

Mamma.

Jag kan verkligen inte greppa det här med att jag inte ska bo här hemma mer än på loven under ett helt läsår. Det går inte in i min hjärna!

Vi sitter ju ihop, mamma och jag. Vill du ha mig får du mamma på köpet. (Ja, vi är Gilmore Girls)

Egentligen kvittar det vad jag har på mig för det första intrycket jag kommer ge är en lipande och skrikande liten flicka som skriker hysteriskt efter bilen som åker iväg: KOM TILLBAKA MAMMA!!!!

Tur att jag har med mig min käre Danjel!