Barn är intressanta saker. Så fort jag har ett barn i närheten analyserar jag sönder allt de säger och gör, automatiskt. Tänker ut exakt hur de kommer vara som tonåringar. Vad deras roller kommer vara i klassen. Det här är ju såklart enbart baserat på mina egna fördomar. Men ska jag vara ärlig brukar jag ha rätt.
Hur som haver, jag har nu spenderat nästan 24 timmar med sexton mysiga tioåringar. Och kan nu konstatera följande.
Sånt som går hem: Konståkning, rubiks kub, att kunna fläta hår och att lära sig allas namn innan första samlingen (är fruktansvärt imponerad av mig själv också!!).
Sånt som gör dem misstänksamma och frågvisa: Glasögon, när hade jag egentligen tänkt behaga att ha strykt (strykit/stryket??) färdigt pärlplattorna, mina slitna skridskor och när jag frågade dem om flickvänner/pojkvänner (detta hatar min tioåriga lillebror med, han brukar säga att han måste på toa eller ge telefonen till sin mamma). Dessa saker frambringade både sura miner och besvikelser.
På tal om pärlplattor så är det mitt nya hatobjekt. Förfärliga saker som bara sprider huvudvärks-givande ångor. Totalsabbade en liten tjejs prinsessa. Det slutade med att den såg ut som ett lejon i klänning! Och inte den fina sorten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar